Det börjar framstå som uppenbart att små barn drivs av en egen agenda. De är av naturen kanske inte onda, men väl näst intill sjukligt inresserade av hur mycket smärta, såväl fysisk som psykisk, de kan tillfoga.
Den precision och målvedvetenhet med vilken de kan driva sitt pyttelilla finger in i ditt öga, eller den enorma styrka med vilken de kan pressa sin första tand genom brosket i din nästipp skvallrar om både blodtörst och att vi har att göra med en en tänkande varelse som de facto VET att den åsamkar dig lidande.
Samma varelse kan även, vid nattningsdags, kasta sin napp tvärs över rummet så att det näst intill blir märken i väggen. Detta med armar så späda att man vid första anblick kan luras att tro att de är helt harmlösa.
Ett annant spratt barnet har för att pressa ditt psyke till krackelering är att nattetid stämma upp i blodisande avgrundsvrål, för att sedan möta de snabbt tillskyndande föräldrarna med ett leende som endast kan beskrivas som skadeglatt.
Stunderna av glädje, när barnet för ett ögonblick åsidosatt sin hemliga agenda, är förvisso många. Men märk väl att det snart faller tillbaka till att försöka ta reda på om dina tänder sitter fast, om dina ögonlock går att töja eller om pappa låter lustigt om man hoppar på hans scrotum.
Tillägnat vikankallahonomConny, som just blev far... Han kan inte ha lyssnat aktivt på mig det senaste året.