En obehaglig vardagkväll...

Här om aftonen, mitt i ett försök att hjärntvätta bort dagens vedermödor i sällskap av min trogna 360, blev jag kallad till köksdörren av en hetsigt väsande sambo. Vid ankomst till sagda dörr riktades min uppmärksamhet, genom ytterligare väsningar, frenetiskt pekande och yviga gester mot väggen till vårt förråd.
På denna vägg hade nämligen nedan visat monster valt att kampera.



Detta monster var av en sådan dignitet att mitt första försök till angrepp var att tafatt blåsa på det från en god armlängds avstånd. Och se, god vänner, man skall inte underskatta effekten av år av snusande, ty besten föll till marken med ett mäktigt dån.
När så denna avgrundens tjänare störtat tog jag tillfället i akt att, medelst lång pinne, peta fram en av sambon hastigt inhämtad svensk riksdal intill den vederstyggliga skepnaden som referens.



Så, efter att ha riskerat liv och lem för att föreviga denna monstruösa tingest avslutade jag denna giganternas kamp med att, från betryggande avstånd, ge fanskapet 10-15 rapp med ett bastant krattskaft. Ärkefiendens dödsryckningar skakade marken och änglar sjöngo över det dräpta odjuret.


Jag hann bygga en skola i "A kingdom for Keflings" innan läggdags också.

Idétorka...

Har suttit och glott på min blogg med glansiga fiskögon ett otal gånger sedan sist. Kliat mig i getskägget och undrat vad jag ska skriva... Skulle jag skriva om de bra/dåliga filmer jag har sett sedan sist? Eller ondgöra mig över och idiotförklara människor i min omgivning? Ska jag berätta om min tattuering som inte är klar än?
Inget av detta känns tillräckligt underhållande helt enkelt. Livet har bara gått sin gilla gång, vilket i och för sig inte är helt fel det.
Lillan har börjat gå, jag har köpt nya glasögon och jobbet fortsätter suga livsgnistan ur mig.

090816

Stalkade Martin Westerstrand på IKEA Kållered...


(postens titel är förövrigt redigerad i efterhand för att dölja det faktum att jag inte vet vilket år det är och att jag är kass på att komma ihåg födelsedagar)

Vecka två!

Inoljad som en bodybuilder med dotterns svinstarka sololja har jag påbörjat ommålning av staket här hemma. Kulörbyte från en färg som jag hävdar bara är ett par halvsmälta majskorn från att faktiskt vara bajs (jag har förvisso färgseende som en djuphavsfisk, men dottern ger en ju färgreferenser i massor varje dag)till den mer behagliga "herrgårdsgul".
Jag fattar inte hur man tänkte då man uppförde en samling förhållandevis Bullerbyiga radhus för att sedan kalla in vem jag antar var samma Doktor Megele-färgsättare som hade som uppgift att ta reda på vilka färger som framkallade flest självmord i miljonprojekten.

I övrigt har jag bara en sak att gnälla på: Vädret. Måste det vara så förbannat varmt? Det är ju för fan antingen monsunregn, inlandsis eller helt jävla stekhett i det här landet! Och ni soldyrkande tokstollar ska bara knipa käft. Ni ser säkert ut som flintastekar i hyn i vilket fall, så lite skugga skulle bara göra er gott.
Nä, den här hettan generarar bara korta stubiner och gnälliga barn som är omöjlia att natta och cancer. Ge mig lite skön molnig svalka i stället, så man kan sova om natten och orkar få något gjort på dagen.

Men Transformers: Rise of the fallen var helt ok... Lite hattigt klippt bara. Den blev sedd igår afton, efter en trevlig eftermiddag hos familjen A.L.F.

Välkommen in i familjen Conny!

Conny är en strävhårig marsvinsunge som jag blev kär i, och på stående fot, där och då i djuraffären alltså namngav Conny. Sambon,som den toksnälla lilla människa hon är bestämde sig helt sonika för att Conny konstituerade en lämplig (något tidig) trettinånting present till mig, varpå Conny fick åka kartong hem till resten av menageriet.
Var iväg och inhandlade en bautabur åt den nya familjemedlemmen idag. Så bauta är den faktiskt, så frågan är om det inte blir en rokad med någon av kaninerna...

Glömde förresten gnälla om den finska lilla skitungen som glidtacklade dottern och hennes bästis (också 8 månader) på lek o buslandet i förra veckan. Om min dotter får för sig att springa in bland 0-3 åringarna där när hon är ca 5 bast, och sparka omkull inte ens årsgamla ungar, då kommer jag som förälder att reagera. Inte dessa. De bara mumlade något på finska åt mig när jag sa åt grabben...

En vecka in i semestern.

Just återkomna från barndomsbyn. En by så tråkig och sliten att de flesta som ens åker förbi den medelst tåg drabbas av narkolepsi, och därför helt glömmer att platsen existerar. Vissa bitar av stället, som mitt barndomshus och kringliggande tummelplatser, är förvisso fortfarande mysiga, men i övrigt känns det som en spökstad i vardande.
Det största pluset med denna depressionsframkallande håla är min mor. Min mor har klickat totalt med dottern, vilket innebar att jag och sambon faktiskt fick en hel del tid att strosa för oss själva. Det var skumt. Dottern har för övrigt utökat sin bestyckning med ytterligare en skvadron elakt sylvassa tänder.
Sålde en tavla till min morbror, vilket gav lite extra semesterklirr i kassan...

Och så till det gubbiga:

Resan hem gick hyfsat smidigt, och SJ skötte sitt jobb på sitt vanliga loja viharmonopolsåniharingetalternativ vis, och Göteborgs busschaufförer skötte sitt jobb på ett sätt som tyvärr känns ganska vanligt.
Av tåget och till bussen. Stå i kö. Vänta på att folk ska gå av, för vi har ju barnvagnen. 30 centimeter från dörren och den jävla nollan drar igen dörrarna och drar! Hade vi flyttat oss ett halv steg så hade aset klämt barnvagnen i dörren.
Hade jag varit ensam så hade jag svurit högt och länge, men nu gick pappahjärnan igång.
Jag gjorde nåt så urbota gubbigt som att ringa till västtrafik och klaga. På stående fot, där och då, med gubbkepsen fladdrande av ilska.
Jag tror nu i och för sig inte att mitt gnäll gör varken till eller från, men kan man inte titta i en backspegel så ska man inte ha körkort, och har man inte körkort så bör man ju som bekant inte köra buss.

Semestern är här!

Tusen roliga projekt på gång och bara en sak som kan gå mig på nerverna. En knappt meterlång fridstörare som ser ut som en Gamorrean, låter som en högt pitchad utombordare och klättrar omkring på inredningen likt en spindelapa. Två vassa jävla tänder ingår minsann i arsenalen... Men jag älskar henne ändå.

En annan positiv nyhet i gubbkepsvärlden är att det verkar som om samtliga bloggande småttingar på GP.se/attityd verkar ha fått sluta. Konstigt att de har fått betalt för att inte göra sitt jobb så länge, och att GP verkar ha gett dem fria tyglar att göra så. Jag har ondgjort mig över dem på andra ställen och jag står fortfarande för det. En dagstidnings matblogg är inte ett debattforum och ingen ungdomsblogg (avlönad och sanktionerad av en tidning i vilket fall) borde vara en bildbank på 18-19 åringar som sitter i stadens grönområden och dricker utköpt öl.

Gubbigt nog eh?