En vecka in i semestern.

Just återkomna från barndomsbyn. En by så tråkig och sliten att de flesta som ens åker förbi den medelst tåg drabbas av narkolepsi, och därför helt glömmer att platsen existerar. Vissa bitar av stället, som mitt barndomshus och kringliggande tummelplatser, är förvisso fortfarande mysiga, men i övrigt känns det som en spökstad i vardande.
Det största pluset med denna depressionsframkallande håla är min mor. Min mor har klickat totalt med dottern, vilket innebar att jag och sambon faktiskt fick en hel del tid att strosa för oss själva. Det var skumt. Dottern har för övrigt utökat sin bestyckning med ytterligare en skvadron elakt sylvassa tänder.
Sålde en tavla till min morbror, vilket gav lite extra semesterklirr i kassan...

Och så till det gubbiga:

Resan hem gick hyfsat smidigt, och SJ skötte sitt jobb på sitt vanliga loja viharmonopolsåniharingetalternativ vis, och Göteborgs busschaufförer skötte sitt jobb på ett sätt som tyvärr känns ganska vanligt.
Av tåget och till bussen. Stå i kö. Vänta på att folk ska gå av, för vi har ju barnvagnen. 30 centimeter från dörren och den jävla nollan drar igen dörrarna och drar! Hade vi flyttat oss ett halv steg så hade aset klämt barnvagnen i dörren.
Hade jag varit ensam så hade jag svurit högt och länge, men nu gick pappahjärnan igång.
Jag gjorde nåt så urbota gubbigt som att ringa till västtrafik och klaga. På stående fot, där och då, med gubbkepsen fladdrande av ilska.
Jag tror nu i och för sig inte att mitt gnäll gör varken till eller från, men kan man inte titta i en backspegel så ska man inte ha körkort, och har man inte körkort så bör man ju som bekant inte köra buss.